Sorg.

I måndags var det en månad sen. Det känns som att det var igår men ändå så länge sen. Jag har inte kunnat skriva här. Jag har så mycket jag vill säga men jag vet inte vad. Jag vet inte hur jag ska tänka, jag vet inte hur jag ska känna. Jag vet inte hur jag ska ta mig upp. Eller spricka bubblan av dimma som jag är inne i. Jag förstår inte hur det kan göra så ont och jag förstår inte hur detta hjärtat ska kunna känna sig helt bra igen. Jag förstår inte hur dem andras hjärtan ska kunna bli hela igen om inte mitt kan det.
Om du bara visste Vladde, så många människor du har lämnat efter dig i en sorg så stor att den inte går att beskriva. Jag vet att du aldrig skulle göra som du gjorde om du visste hur mycket ont de skulle göra. Men det räcker inte att tänka så.
Jag är så arg på dig ibland, jag är så arg för att du lämnat oss. Jag är så arg för att jag är rädd för att du kommer ta folk med dig. Jag är arg för att du lämnat min syster så som du lämnat henne, jag är arg för att du har lämnat din familj så som du lämnat dem och jag är arg för att du lämnat mig med. Jag är arg för att du inte kommer fira jul med oss på juldagen, jag är arg för att du inte kommer vara med på min 20års fest, jag är arg för att du inte kommer vara med på Emilias bröllop, på mitt bröllop eller på alla andra viktiga tillfällen som jag hade velat att du skulle vara med. Men jag skäms för att jag är arg. För jag vet att det inte är rätt att vara arg. Men jag saknar dig så mycket.
Jag var i Oslo för ett tag sen, jag kände på vägen upp att det var en dålig ide. Att komma ut ur bussen och känna vinden komma mot mig var som ett slag i magen, det gick inte att andas när jag var medveten om att du inte var där. Det gjorde så ont att gå längst Oslos gator, det gjorde ont att gå förbi ställen där du och jag varit, där du och jag hade gått, där du och jag hade fikat, varenda hörn förknippades med dig. och jag kunde inte andas.
Varje dag är det svårt att andas, varje natt är det svårt att sova. Jag är trött på folk, det finns en få skara som jag överhuvudtaget klarar av att träffa just nu. Jag orkar inte. Jag ser inte meningen med att "hitta på något kul", hur ska något kännas ärligt kul igen?
Jag ser inte meningen med knappt något. Och mest så gör det ont att le.
Jag kan inte sova längre utan hjälp, fått tillta en hjälp jag alltid ratat och aldrig trott på. Vars hjälp idag är det enda som kan hjälpa mig. Om du bara kunde förstått hur mycket saknad du skulle lämna efter dig. Jag vill att du ska veta, jag tror att du redan vet det. Men jag vill att du ska veta att ända sen du traskade in i mitt liv den dagen på Liseberg för flera år sen så har jag avgudat dig, beundrat dig och sett upp till dig. Du var inte bara en vän, du var som en storebror för mig, du var så mycket mer än ord kan beskriva. Vi var vid din grav igår, tände ett ljus och sa hej. Förra gången vi var där satte jag dit stenen med grodan på, för att du ska veta att den är från mig. Jag vet att du vet att den är från mig. Jag har min groda här hemma som jag fått av dig. Ibland så kan jag knappt andas när jag ser på den, ibland fylls jag av en värme. En värme jag kännetecknar till dig. Älskade Vladde.
Hur ska vi någonsin kunna börja leva ett normalt liv utan dig igen?

Det finns inte ord som är tillräckliga att beskriva din betydelse för mig.
Du tog en bit med dig. Jag saknar dig. Försöker förstå fast att jag inte vill förstå att du inte är kvar.
Att du inte är i Norge och att allt inte är som vanligt.
En outhärdlig saknad. Som alltid kommer finnas kvar.
Precis som att du kommer finnas kvar i mitt hjärta.

finfinfinaste.